Top

Duktiga flickan – säg upp dig!

Säkert känner du ”den duktiga flickan” vars kläder alltid ligger perfekt vikta i garderoben, alltid har bullar i frysen ifall någon kommer på besök och alltid säger ”det går bra, men tack ändå” om du erbjuder henne hjälp. Eller kanske är du denna duktiga flicka själv?

Året innan min dotter fyllde ett och jag bestämde mig för att lära mig meditera var jag duktiga flickan personifierad. Jag minns en gång då min syster blev irriterad för att dammsugaren alltid stod framme i köket så jag kunde dammsuga direkt om något av hennes barn råkade smula ner (mina hembakta kakor). Jag förstod inte alls hennes irritation.  Dr Ola Schenström, som jag både var elev åt och jobbade tillsammans med,  rekommenderade mig boken ”prestationsprinsessan”,  jag förstod inte alls hans rekommendation.

I samma veva frågade jag min bästa vän hur jag skulle lära min dotter att älska sig själv och hon svarade ” du lär henne älska sig själv genom att hon får se dig ligga på soffan och dricka kaffe istället för att leka den perfekta mamman”. Det tog 8 år tills jag fullt ut behärskade hennes visa råd, men idag har jag lärt mig det med råge. Varken smulor, ovikt tvätt eller 150 obesvarade mail hindrar mig från att ligga på soffan och dricka kaffe om det är vad jag bäst behöver.

Fördelen med att ha börjat ta ansvar över mitt eget välmående är att jag blivit en mycket bättre medmänniska. När jag mår bra väcks en genuin vilja att dela med mig till andra. Häromveckan frågade jag den fantastiska duon som driver Slagskeppet om jag fick ta hand om deras barn så de kunde gå ut och äta. Jag fick en massa tack-meddelanden både på FB, via sms och personligen men faktum är att hjälpen jag erbjöd var rena rama egohandlingen.  ”Det är en gåva att få ge” som en annan klok vän sa en gång.

Och eftersom det är en gåva att få ge måste vi även ge andra möjligheten att få ge, eller hur?

Idag var jag på slagskeppet (igen..) och åt lunch.  Plötsligt börjar jag och en man jag aldrig talat med tidigare prata om mat och jag berättade vilken fullkomlig katastrof jag är då det gäller matlagning.

Efter 5 minuters bekantskap erbjuder han sig att maila över mig några recept, han råkar nämligen vara konsult åt olika restauranger och är i grunden kock. Förut skulle jag svarat ” men tack, vad snällt, men så farligt är det inte, jag kan ju alltid googla eller beställa Linas matkasse”. Nu svarade jag istället ”TACK, vad snällt, det skulle jag verkligen behöva! ”

I skrivande stund håller denne okända man på  att sammanställa vegetariska, barnvänliga recept åt mig. Jag känner en genuin tacksamhet över denna vänliga själ vars engagemang och generositet berör. Det får mig också att inse hur mycket jag missat under alla år då jag ägnat mig åt duktiga flickan/offer – rollen som varken kunde ge från hjärtat eller ta emot med hjärtat.

Vid närmare eftertanke undrar jag om inte det är den allra viktigaste balansnyckeln i mitt liv, att jag lärt mig ge och ta emot?  I version 2.0 av Balansprogrammet kommer jag som bonusträning att lägga in ”denna vecka ska du lära dig ta emot”.

Vill du följa mig och mina elever som genomgår utbildning till Balansinspiratör i den öppna FB gruppen balansprogrammet? Klicka här så godkänner jag dig direkt som medlem, såvida jag inte ligger i soffan och dricker kaffe. Denna vecka handlar om att upptäcka sin inre domare för att kunna släppa taget om sitt dömande, för övrigt någonting som den ”duktiga flickan” flitigt ägnar sig åt.

Med denna FB grupp vill vi tillsammans inspirera varandra till att ta ett aktivt ansvar för vår balans, oavsett metod/tillvägagångssätt.

Sara Emilionie

Kommentarer:

  • Mervi
    november 11, 2015 at 7:59 f m

    Tack för ett bra inlägg. Det där med att ge och ta tycker jag är ett svårt kapitel. Det har hänt att jag varit tvunget att ta emot hjälp för att jag inte klarat av situationen på egen hand, men det har inte varit särskilt kul när jag i efterhand ”fått en faktura” på hjälpen. Det har krävts att jag skulle ha ställt upp med hjälp tillbaka även om jag saknade förmåga till det, eller helt enkelt inte hade lust. Jag har påklistrats skamkänslor för att jag p.g.a. oförmåga inte kunnat hjälpa till på det sätt som den hjälpbehövande krävt. Att jag erbjudit alternativ räknas inte. Det har också hänt att jag ställt upp då någon frågat om hjälp, men i efterhand känt mig utnyttjad.

    Det här har lett till slutsatsen att den som erbjuder hjälp vill hjälpa och skickar ingen faktura. Om jag måste fråga om hjälp måste jag också fråga vad det kostar. Det funkar likadant omvänt. Om någon frågar mig om hjälp sätter jag ett pris, om det inte råkar vara så att jag känner att jag vill hjälpa till ändå av någon anledning. Det blir tyvärr ganska komplicerat att tänka så här.

  • Ulrika
    november 11, 2015 at 1:07 e m

    Tack för att du delar med dig det är så lätt att hamna i duktiga flickan facket! Sat Nam /Ulrika

Lämna en kommentar