Befinner mig i ett hus på landet och leder mig själv genom en tyst retreat. I ett växthus igår kväll mediterade jag till stillsam pianomusik då tårarna plötsligt började strömma ned.
Minnen från 10 års åldern kommer upp då jag är en av ” de stora begåvningarna” inom klassiskt piano i Sverige. Jag kommer i kontakt med ett djupt kroppsminne av att gå upp för trapporna, upp på scenen, sätta mig på pianopallen, känna publikens blick fastnålad i hela min existens. Jag känner exakt hur det känns att som 10 åring känna att följande minuter kommer att avgöra hela mitt självvärde.
När jag lyfter händerna över klaviaturer försvinner publiken. Jag och varenda ton är i fullkomlig förening med varandra, en närhet som jag än idag inte känt till någonting eller någon annan.
Efteråt ser jag mig omkring i publiken för att hitta pianolärarens blick. Hennes blick och publikens applåder är en fråga om liv eller död. Är hon nöjd kan jag andas ut för den här gången, är hon missnöjd vet jag att dödsdomen väntar på nästa pianolektion (då jag får höra att jag är till både hennes och den avlidne kompositörens stora besvikelse).
I 12 år pågick detta, jag spelade piano ända fram tills jag tog studenten på musiklinjen och slog igen locket för alltid. Under tidig tonår övade jag dagligen i flera timmar. Min lärare drillade mig för att göra mig till konsertpianisten hon såg framför sig att jag skulle bli. Jag spelade för att jag inte visste vem jag var eller vad jag var värd om jag inte var duktig på att spela piano. Men med kunskap om min ADHD kan jag idag se tillbaka på spelandet som en känsloventil. Bara pianot kunde ta emot mina starka känslor och möta mig i dem.
Med mindfulness och yoga har jag aktivt försökt bli fri min prestationsångest (på tal om prestation:) . Vecka 3 i Balansprogrammet handlar om att identifiera sin inre kritiker och släppa taget om dömande. Jag har identifierat min egen domare och trotsar henne dagligen, men helt fri har jag inte blivit ännu. Inför varenda föreläsning och utbildning känner jag samma scenskräck. Jag har dock numera strategier för att ta mig ur detta. Jag ser bl.a till att komma i kontakt med glädjen och lusten jag känner inför att förmedla mitt budskap till andra och då släpper prestationsångesten direkt, dvs jag ställer egot åt sidan.
Och nu har jag i ett växthus på landet, fått se demonen i vitögat. Kanske är det nu jag äntligen kan välja att aldrig mer ge rätten åt någon utifrån att avgöra mitt självvärde?
Jag har (ännu) inte börjat spela piano igen , men kanske du vill låta mig guida dig in i djupavslappning genom att spela Gong för dig? Läs mer om mina Gongbad här.
I höst har jag även fått det hedersfyllda uppdraget att få bidra med mitt Gongspel på ”öppna stunder av Stillhet” i Eric Ericssonhallen på Skeppsholmen, på samma sätt som instiftats i FN-huset i New York, på initiativ av Dag Hammarskjöld för främjandet av inre frid som en väg till internationell fred och samspel. Berättar mer om detta via nästa nyhetsbrev.